Ja det är en fråga jag ställer mig själv när jag tränar och det är sådär jobbigt så man bara vill lägga sig ner och dö. När man väl tagit sig över den där tröskeln när det är som jobbigast så tänker jag "men det är nu det tar, det är nu det förhoppningsvis händer nåt". När man sen är klar så känner man ju att det är fan värt den där kroppen man vill åt till beachen! Varför tränar man annars liksom. Och det sitter bara uppe i huvudet på alla, hur pass psykiskt stark man är för att kunna stå emot när det blir fysiskt jobbigt. Sen ska man ju aldrig kötta för livet och överanstränga sig så man skadar sig eller så. Vilket vissa tror!

Man tränar för sig själv och ska ALDRIG mäta sig med andra eller tävla, det är killar jävligt bra på, brukar låta ungefär såhär " öööh hurru va tar du i bänk nurå??" "ääh tog 105 igår" då måste den andra ta 110 nästa dag osvosv. Sjukt töntigt tycker jag.

Hursomhelst, jag var och åkte skidor nu ikväll me mamma,pappa och lillebror på ÖSK. Jag fick åka på mammas skidor, hon väger ca 10 kg mindre än mig och är 2 decimeter kortare. När man åker längdskidor så vill man ju kunna slappna av och pusta ut lite i nedförsbackarna och bara glida. NÄ MEN DÅ fick man ju stå och staka ihjäl sig i varje jävla nedförsbacke eftersom jag inte fick något glid. Och min lillebror bara gled iväg som ingenting och va så jävla stolt, kul... blev ju ännu jobbigare för mig då..

Fick ju se det som extraträning iallafall haha! Åkte typ 3 km och blev hur trött som helst, ingenting jämfört med löpning,crosstrainer eller något alls. Näe men de är ändå inte min grej tror jag. Föredrar powerwalk och crosstrainer :) Men bra effektiv träning för den som tycker om att åka längdskidor!

Nu ska jag ta en kopp te, sen ta en promenad till Andreas.

Puss!